Vocal Soul fdLogga uppdaterad300TM S

Björn Skifs exemplifierar myterna om rösten


Det finns många myter om rösten. De lever även starkt hos många av de mest rutinerade artisterna, vilka som förebilder ofta omedvetet hjälper till att återskapa dem. Konsekvensen blir att många går miste om att uppleva egen röstutveckling. Här vill jag slå hål på några av de vanligaste missförstånden kring rösten och dess utvecklingspotential. 

Veckans avsnitt av Skavlan gästades av Björn Skifs i samtal om bland annat hans fantastiska röst. Programledare Fredrik Skavlan belyste det som många svenskar instämmer om, nämligen att Skifs har en unik röst och att han kunnat titulera sig som stjärna i 50 år. Skavlan spekulerar om Skifs kanske till och med har Skandinaviens bästa röst, och undrar sen om han tränar den på något sätt?
Här säger Skifs det som exemplifierar myterna om modern sångpedagogik och något om var de kommer ifrån. Han berättar om bekanta från förr som hade ”världens rockröster”, men som sedan började sjunga tillgjort efter att de gått till sångpedagoger (sjunger ett exempel på något i stil med en parodi på en operasångare). Skifs har ibland blivit rådd att ta sånglektioner, berättar han och har funderingar på att det nog kanske kunde vara bra ”att lära sig andningsteknik och så där”, men konkluderar sen med orsaken till att han faktiskt aldrig tränat sin röst:  

- Jag fick den här rösten av nån, och det ska jag va glad för.

Han vill alltså inte riskera att förlora sitt vinnande sound. Jag förstår honom och är glad att han vill behålla det. Däremot hoppas jag att du har överseende med mig, Björn Skifs (jag har stor respekt för dig och din egen upplevelse), när jag tar din intervju som exempel på seglivade myter, som varje gång de nästan håller på att dö, återupplivas av en (skicklig) självlärd sångare, eller faktiskt ännu oftare, av självutnämnda "röstexperter" i någon random tv-jury. Den här artikeln handlar egentligen inte alls om dig, utan bara om myterna som många med dig tror på. 

Jag bör börja med att erkänna röstvetenskapen som ett av de trögare forskningsområdena när det gäller modernitet. Dels har rösten varit svårforskad av sin rena, väl gömda natur och tack vare de oerhört komplexa och ständigt föränderliga processer som tal och sång innebär. Och dels är röstforskning knappast någon ekonomisk guldgruva. Det är varken kommersiellt eller särskilt prioriterat ur hälsoaspekt. Så sanningen är att kunskapen även bland de mest passionerade och välutbildade röstpedagoger länge varit eftersatt. Forskningen de baserat sin undervisning på har varit knapphändig och inte sällan ett halvt decennium gammal. 
När västerländsk sångpedagogik först utvecklades var den avsedd för klassiska sångare, eftersom det var det rådande idealet vid tidpunkten. Som bekant består musikindustrin numera övervägande av andra stilar. Det betyder inte att alla pedagoger hängt med i denna utveckling eller att de (om)specialiserat sig på de många och även nytillkomna stilarna. Många pedagoger har fortsatt att enligt traditionen paketera sin undervisning av röstteknik ihop med egen smak, och precis som Skifs återberättar, omvandlat sin adept från en kanske rockig sångare till något som passar deras genreideal (det klassiska). Detta har länge varit ett exempel på deras yrkesskicklighet och jag är övertygad om de flesta gjort det med bästa avsikt och omtanke. 

Men sen har det ju hänt grejer. Med ny teknik utvecklas forskningen i stormsteg och med det också ny kunskap till röstpedagogiken. Det tar som oftast tid innan det sipprar ner i praktiken, men det gör det nu hos allt fler. Det finns numera röstpedagogik som är konkret och högst effektiv, och den finns för alla genrer, inte bara en. Man kan alltså gå in i sångundervisning och komma ut rockig, om det är det man vill. Eller så du kan få tekniker för klassiska sånggenrer, liksom för pop, soul, hårdrock, jazz, R&B, världsmusik och allt du kan tänka dig. Önskas övertonsång? Growl? Beatbox? You’ve got it. 

Jag vill helt enkelt råda Skifs och de många andra som tror att modern sångundervisning utgör en risk för ditt unika sound, att prova en annan pedagog, eller kanske några stycken. Om ni vill så att säga, för det är faktiskt inget självändamål. Om du är nöjd med hur du låter, inte har några röstproblem eller intresse av att utforska nya uttryckssätt, så är det inget som med automatik ”väl vore bra att lära sig”. Men om du vill, snälla se till att hitta någon som kan lära dig just det du vill.
Förhoppningsvis kommer då även insikten om att man inte ”får sin röst av nån” som en mystisk gåva i barndomen. Rösten kan tränas att låta precis hur du vill.
Du kan sjunga starkt, svagt, högt, lågt, klart, rivigt, hest, böljande eller hur än du kan tänka dig. Det du inte kan finns teknik för att lära sig och alla typer av ljud, även ”rockiga” och de allra råaste, kan produceras på ett sätt som inte skadar rösten. Men inte heller det behöver man nödvändigtvis en pedagog till. Har de rätt kunskap och effektiva tekniker kan du dock spara väldigt mycket tid genom att ta hjälp. Fast egen utforskning, härmning och eget utövande kan också ta dig till soundet du vill ha. Det är så människor har lärt sig vokalisera i alla tider. Björn Skifs är ett lysande exempel på detta. Att hans sound och goda rösthälsa uppstått utan teknik är dock inte sant. Han har helt enkelt bara lärt sig själv.  

Nämnvärt i sammanhanget är också att röstutveckling består av annat än andningsteknik. Sångare som redan låter som de vill kan lära sig hur de behåller rösten genom strategier för rösthälsa. Andra kan lära sig att utveckla exakt det sound de vill ha. En del behöver och får hjälp med de uttrycksmässiga aspekterna som inte berör röstteknik, och ytterligare andra får hjälp att våga sjunga alls. 

Att ta hjälp av en röstcoach kommer dock med en viss uppoffring… Nämligen att ge upp myten om den magiska och mystiska rösten som bara stjärnor föds med. Ännu är vi tyvärr inte förbi den välspridda och kontraproduktiva idén om att det skulle vara något coolt i att en rockstjärna underlåter studera sitt främsta arbetsredskap. Som om det vore något beundransvärt i att en professionell sångare inte har någon aning om hur sitt instrument fungerar eller varför, eller att det ens vore möjligt. Skulle det skapa ytterligare magiskt skimmer kring stjärnan att det inte legat något arbete bakom hennes förmågor? Det är en märklig idé och med tanke på yrkets krävande karaktär, en uppenbarligen orimlig ekvation. 

Genomslagskraften i media och från våra förebilder är enorm och myntet har två sidor. När myter skapas och återskapas i tv-rutan sätter de sig som ett tuggummi under skon och risken är nu att en och annan tittare sorgligt nog går miste om upplevelsen att med sin röst uttrycka sig som de egentligen drömmer om. De litar till sin idol som säger att en bra röst är något man bara har eller inte har, inte något man kan träna sig till. När fantastiska sångare däremot ställer sig upp och praktiserar resultatet av sin mer eller mindre medvetna, lärda eller självlärda röstteknik, inspireras många att göra likadant. Så återigen med stor respekt för dig och din egen erfarenhet Björn Skifs, hoppas jag att de som såg din intervju lyssnar mer och gärna noggrant på din sång, än på det du sa om sångpedagogik i Skavlan. 

 

Annika Holmberg
Röstcoach inom sång, tal och relaterade ämnen

Kommentera

Fortbildning för Sångare mars-juni 2017 Ansök nu!

Individuell sångcoaching 1-1
Alla nivåer och stilar
Läs mer

Individuell talcoaching 1-1 för ledare, säljare, skådespelare, föreläsare m.fl. inför framträdanden, möten, roller, förhandlingar, vardagssamtal m.m.
Läs mer

Skräddarsydd företagsutbildning
Läs mer

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv